Namasté- Just ansökt om visum på Indiska ambassaden, charmigt, rörigt och allt känns som jag redan är i Indien. I dörren välkommnar en gyllene Lakshmi.
Har just stiftat bekantskap med den andinska gudinnetraditionen Nutsta Karpay- Som en motsvarighet till de indiska vishets gudinnorna. Som vanligt var det "av en tillfällighet" som jag hamnade i en kvinnocirkel med denna ingång. Hm ...Jag går alltid på mina känslespröt och sällan med huvudet, och redan under invigningsceremonin kände jag energin i farten, det rörde sig runt och genom mig.Den gula ormen, Leoparden, kolibrin och örnen- Tjena kompisar ! Sedan blev vi guidade att möta Mama Oclijo , och det som är så bra när man inte vet något om en tradition/gudinna etc är att mindet är tomt på bilder och förväntningar. Vi guidades till titicaca sjön och här möter jag henne- Hon kliver upp ur sjön i röd svepande klädedräkt. röda fjädrar pryder hennes långa svarta hår- Jag är mindre, klädd i vitt med vita fjädrar. Försöker göra mig lika stor som henne, men nej- Jag är mindre. Tar emot hennes initiering och drömmer om natten om ett gyllene barn. När jag nästa morgon Googlar på Mama blir jag häpen (eller inte egentligen, men ni vet vad jag menar ..) Mama avbildas exakt som jag mött henne- Fjädrarna, den röda manteln och symboliken hon står för med pånyttfödelse och att vårda sin inre gudomliga gnista...
Det gyllene barnet är ju jag...Lovar att vårda mig som ömt som jag är värd och att påminnas om att jag och även du är ett gyllene barn.
Om vi alla verkligen insåg vår egen och andras storhet, hur skulle du våra den relationen?
Om du verkligen hade fått ett gyllene barn i dina händer, hur skulle du vårda det ?
Om du insåg att DU ÄR det gyllene barnet- hur skulle du då leva, ge för näring, och miljö till barnet..
7 kommentarer | Skriv en kommentar